Jordmånen är till en del god mulljord på andra ställe mager och grusig. Stora moss- och hedartade marker förekommer t ex vid järnvägsstationen. Dessa marker är delvis täckt av lövskog eller unga barrträd. Jordmånen betecknas som väl lämpad för skogsbruk. Häradet ska ha haft den bästa och mesta skogen och då speciellt barrskog.

På kartor från Karl XII:s tid finns rika furuskogar markerade speciellt längs med smålands-gränsen. Redan under 1700-talet avtog dock skogsmarkerna bl a genom avverkning då gran brändes till kol, fur till tjära och beck samt bok till pottaska.

Området kan betraktas som ett avsänkningsland från det sydsvenska höglandet. Församlingen är dock litet olik övriga delar då det förekommer en mycket varierande terräng. Lokalpatrioten anser området för ett av de skönaste i landet med glimtar från såväl slätten som de stora skogsområdena med allt vad som finns däremellan. Markanta är de i ungefär nordsydlig riktning gående åsarna och de mellanliggande småkuperade dalgångarna. Berggrunden träder sällan i dagen utan är täckt med krossgrus till största delen.

De högst belägna delarna ligger i väster. Vid Eskeberga är högsta punkten l29 m.ö.h och vid Sonaboda är högsta höjden 128 m. Utsikten härifrån god. Mot norr sluttar området hastigt nedåt till 80 m.ö.h. vid torvmossen i Åbuen, medan mot söder övergången blir till en ås som går med smärre avbrott till skärsjön.

I dalgången nedanför åsen ligger Hästveda samhälle på 70 m höjd ö h och dalen sluttar snabbt nedåt söderut för att vid Ottarpssjön bara ligga 41 m ö h. Höjden vid kyrkan är 78 m för att österut på åsens högsta punkt stiga till 100 m ö h. öster om åsen vid kyrkan ny dalgång, som förr utgjordes av så gott som helt obrukbar mark men numera är helt uppodlad och ger ett intryck av slättområde.

På gränsen till Broby socken i öster stiger åter terrängen och bildar en ås, som i Vivarp når en höjd av 106 m ö h. åsen sträcker sig från Boarp till Perstorp, där den avbryts av småkullig terräng för att sedan fortsätta ned mot Rävningen.

Genom förkastning har på ett par ställen uppstått smärre berg, Typiska förkastningsberg är Hallasnärje i östra delarna, klinten vid Amundtorp och Hallarna vid Luhrsjöns östra vik.

Geologi

Berggrunden är enformig. Liksom denna är de lösa Jordlagren tämligen enformiga och utgöras av skalstoftkalk, krosstensgrus, rullstensgrus, mosand, svämsand och torvjordarter.

Kalkavlagringar: Saxalid 63 m ö h. Skalbank på en mindre sluttning mäktighet över 10 m. Flintstycken förekommer i kalken. Avlagrades under yngre kritperioden. De delar som inte överstiger 100 m ö h. låg då under vatten.Större delarna av de lösa avlagringarna härrör från istiden.

Rullstensåsar: I Hästveda Geijern (numera nästan helt borta) samt vid Tydingen - Snapphanevallen.

Svämsand uppträder framför allt vid Luhrsjöbaden och i Tydingen vid Vitansand.

Sjömalm förekommer endast sparsamt i traktens sjöar. Den uppträder dels som ganska kompakta klumpar av växlande storlek, dels som ett gulbrunt pulver.

Myrmalm förekommer på en del ställen ganska rikligt Essetorptrakten har den även använts praktiskt. Rester av en smältugn har påträffats och slaggklumpar kan finnas än i området runt denna plats.

Torvjordarterna är framträdande i socknen.
Åbuen. i botten dyig torv. Torvlagret 350 cm. Uppkommit genom att gungflyn i kanterna av en sjö spänts ut över vattenytan varigenom så småningom bildats ett mäktigt torvlager. Hedlagret utgör dock hela 50 cm. Sumpgas har påträffats vid provborrningar på vissa ställen till och med i sådan mängd att den kunnat antändas. Största djup vid dessa provborrningar var 11 m. varför botten kan antagas vara synnerligen oregelbunden.

Benarpsmossen liknar i sin uppbyggnad Åbuamossen. 220 cm. djup.

De områden i socknen, som ligger i dalgångarna, har fordom till stor del utgjorts av försumpad kärr-och mossmark. Den lövkärrtorv och lågstarrtorv som här bildats är föga mäktig men lämpar sig utmärkt för odling och beteskultur.

Källor, Sjöar och vattendrag.

Källsprång vanliga. Förr var de ännu flera. Den starkast flödande källan är den s.k. "Kerri killa" belägen djupt inne i skogen söder om Rävninge. Källådern löper djupt under marken. Anses hälsosamt och dracks mycket i början av 1900 talet. även källan i skogen sydväst om kyrkbyn var förr mycket berömd för sitt goda och hälsobringande vatten. En numera svagt flödande källa vid Gerastorp har starkt järnhaltigt vatten, så att jorden omkring avloppet blir rödfärgad av utfälld järnockra.

Endast Lillasjön ligger helt inom socknen men gränssjöarna är desto mäktigare.

Lillasjön. Sänktes 1870 ungefär 2 m. Längd 900 m. största bredd 450 m.
Ytan 58 m ö h.
Tillopp är Kvarnabäcken.

Luhrsjön. 55,3 m ö h. Längd 3,6 km. bredd 1,9 km. Delvis förkastnings- delvis källsjö. Långsträckta sandbankar 1,5 m djup söder om Lindöarna. Sandbotten. Sänktes 1880.

Skärsjön. 50,6 m ö h. något större än Lillsjön. Klarare vatten än i denna. Sänktes något i början av 1900 talet.

Ottarpssjön. 41,2 m ö h. 2,5 km. lång, 300 m bred. Något brunfärgat vatten. Sparsam vegetation.

Tydingen. Störst. 57,5 m ö h längd 4,2 km. bredd 3,2 km.
Sänktes på 1860-talet
Halvö: Haganäs
öar: Birkö, Rönnön, Egesö, Lusön, Linnön, Långö, Stenön, Kvinnö m.fl.
Kvinnöns namn härstammar från snapphanetiden då traktens kvinnor fördes dit vid kritiska tillfällen.
Fynd visar att ön varit befolkad redan under stenåldern. Sjöbottnen uppvisar ekstocksfynd på vissa ställen. Ekskogar har en gång vid betydligt lägre vattenstånd vuxit där det nu är vatten.

Samtliga sjöar tillhör Helgeåns vattensystem. Endast Tydingen avrinner direkt, de andra till Almaån. Tillflödena är obetydliga bäckar.